In the Power of Our Unexpressed or Unrecognized Feelings*
Camilla Påhlsson och Conny Karlsson Lundgren, Örebro Konsthall, 22 maj, 2024
CONNY KARLSSON LUNDGREN: Arkiv och samlingar är för mig material som guidar, vrider och bänder sig fram och formar ett verk. Att genom materialet röra sig genom tid är ständigt fascinerande, där jag går i dialog med fragment, rester och spår och vecklar ut dem till något fysiskt—gärna i samarbeten. Jag tänker på arkiv som just en fysisk kropp, labyrintiska organiska väsen som ändrar form över tid, med minnesfunktioner och information som aktiveras och omskapas beroende på vem som närmar sig eller för tillfället har kontroll. Många av de queera verkligheter som finns i mina verk har jag hittat vid sidan av, i privata gömmor eller genom orala berättelser. När jag började tänka kring arkiv som just material så fick det en avgörande betydelse för min metod. För mig är det viktigt att inte tänka på ett arkivmaterial som distanserat historiskt, något avstannat, utan att liksom allt är här och nu. Allt är sammankopplat.
CP: I utställningen visar du delar av installationen Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes), 2021. Vill du berätta om de olika delarna i verket?
CKL: Hjärtat är en tvåkanalig videoinstallation, med filmade sekvenser från en lantgård utanför Montaigue-de-Quercy i Södra Frankrike, som jag besökte sommaren 2020. Under några heta sommarveckor 1977 blev platsen en temporär fristad för ett socialistiskt internationellt gayläger. Fyra unga män från västsvenska Röda Bögar återger sina upplevelser från lägret i en resejournal och deras röster är själva ryggraden i filmen. De berättar både euforiskt och ångestladdat om fester och trevande erotiska möten, diskussioner, politik och drag som lekfullt vapen. Verket innehåller ytterligare tre objekt, hämtade ur filmen som tillsammans utgör en scenografi, men i Örebro visar vi enbart ett objekt, Parasoll (efter Eric). En av diabilderna i filmen föreställer några av aktivisterna under ett parasoll och jag återskapade parasollet hos en lokal tillverkare inte långt ifrån platsen. Titeln är en hommage till fotografen Eric de Keizer som generöst lånat ut sitt material. Vår resa till Frankrike har visats en del tidigare, så jag har valt att addera ett nytt lager som utgår ifrån Röda Bögars politiska flyers, framtaget speciellt för Örebro konsthall.
CP: Jag läser in en särskild omsorg och poesi bakom titlarna till dina verk. Har du några reflektioner kring det som du vill berätta om?
CKL: Titlarna ledsagar verken och är ett slags eko av innehållet.De fungerar som nycklar och hjälper till att avkoda verken och kan vara omskrivningar av citat hämtat från karaktärer som ofta förekommer i verken, alternativt platsangivelser eller liknande. t ex Vår resa till Frankrike kommer från titeln på Röda Bögars resejournal, Frankrikeresan, men jag ville addera det kollektiva och förstärka deras gemensamma upplevelse. Tillägget Mont des Tantes är vad aktivisterna själva kallade lägret, en queer ordlek med platsens namn, Montaigue de Quercy, som här blir ungefär ”Tanternas Berg”. Mina arbeten innehåller gärna olika delar, och jag ser en tendens att ge alla dessa beståndsdelar separata titlar och undertitlar. Hopplöst att arbeta med och komma ihåg såklart, men de poetiska titlarnas olika uppdelningar har samtidigt en indexerande funktion. Om allt ska skrivas ut kan det gärna bli en halv sida.
CP: Dina verk bottnar ofta i subjektiva berättelser om sociala, politiska och privata identiteter. Är den personliga erfarenheten viktig som ingång till dina verk?
CKL: Jag söker hela tiden något jag saknar. Ett slags queert släktskap genom tiden, erfarenheter som liknar mina, men ändå inte är mina och som jag inte alltid har tillgång till. Flera verk har utgått från rättegångsdokument, men trots att det är maktens ord har jag valt att skriva om i första person för att förstärka det subjektiva. Ett sätt att ge rum för olika röster och greppa om en verklighet som inte finns bevarat någon annanstans. Som queer kan det vara rätt motsägelsefullt, vi har ofta tvingats ut på en politisk scen med vårt kanske mest privata, våra intima begär och våra kroppar har exponerats och förvandlats till politik i kampen för lika rättigheter. Mitt konstnärskap är voyeristiskt i sin natur och nu när jag är äldre kan jag se att jag alltid varit någon som stått vid sidan av, betraktande. Mina verk är en högst subjektiv historieskrivning, där allt filtreras genom min kropp, genom mina erfarenheter och blir som förlängda självporträtt.
CP: Du delar din tid mellan Stockholm och Hoby Mosse, Österlen. Har din praktik påverkats av att bo på landsbygden?
CKL: Det är snart 10 år sen Hoby Mosse blev ytterligare ett hem. Min partner har ett enormt odlingsintresse och under delar av året är vi självförsörjande, vilket ger en annan typ av respekt för allt vi brukar. Som bög uppvuxen i en liten stad, och som för så många queers, var drömmen att omslutas av det urbana, i en frizon med staden som kuliss och i starkt efterlängtade gemenskaper. I allt det finns en anonymitet som genom åren har gjort det lättare att andas. Men nu hittar jag syret här mellan fälten, med sitt lugn och isolering. Här varvas ett stillasittande skrivbordsarbete och tankeprocesser med ett fysiskt arbete runt platsen, som inte alltid kan vänta. På många sätt är det två väldigt mycket olika liv som fogats samman, där jag inte vill vara utan någon del. Mitt arbete har nog inte påverkats så mycket, annat än att fokus har skiftat något och jag har min studio i Hoby Mosse.